Discussion:
Rättshaverister
(too old to reply)
Jana
2007-05-30 10:28:02 UTC
Permalink
Hur definieras ordet "rättshaverist"?
Vore intressant om någon kan tippsa om en bra definition på detta ord.
Ordet "rättshaverist" har, som jag uppfattar det blivit ett mycket viktigt
ord i Svenskan. Men, vem är det då som bestämmer om någon kvalificerar sig
som rättshaverist eller ej?
Detta har ju varit uppe till diskussion tidigare - till och med ganska
nyligen.

Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller "haverera" att
göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett inlån av det tyska
uttrycket "rechtshaberei", med samma betydelse och användning som vårt
"rättshaveri".

Ur detta perspektiv syftar "rättshaverist" helt enkelt på en person som
alltid anser att han har rätt i någon sak, alldeles oavsett vad, vem
eller hur mycket som talar emot detta förhållande.

Likheten med ett annat ord för skeppsbrott har dock gjort att begreppet
"rättshaverist" nog även av vissa uppfattas som en person som gått under
i sin strävan att få rätt: Någon vars liv i alla avseenden fullständigt
havererat på grund av allt rättsprocessande.

Det kan tyckas vara endast nyansskillnader mellan de båda sätten att
uppfatta uttrycket, men en principiellt mycket signifikant skillnad är
att den ursprungliga, etymologiskt giltiga, tolkningen av ordet alltså
avser att karaktärisera människan och hans förhållningssätt, i allt han
företar sig, medan den hemetymologiska tolkningen skjuter in sig på den
situation personen försatt sig, eller försatts, i.

Varför är den skillnaden viktig? Jo, det mer synd om den senare än den
förre.
--
A noise annoys an oyster

swnet.svenska tillagd
t***@hotmail.com
2007-05-30 11:56:11 UTC
Permalink
En dansk journalist karakteriserade situation i Sverige såhär: Det
betraktas som rättshaverisk att stå fast på formella rättigheter,
eftersom staten alltid vill det bästa. Ni börjar bli normal-européer.
Invandringen förmodentlig.


Torsten
Sam Albaniensson
2007-05-30 14:19:15 UTC
Permalink
Post by Jana
Hur definieras ordet "rättshaverist"?
Vore intressant om någon kan tippsa om en bra definition på detta ord.
Ordet "rättshaverist" har, som jag uppfattar det blivit ett mycket
viktigt ord i Svenskan. Men, vem är det då som bestämmer om någon
kvalificerar sig som rättshaverist eller ej?
Detta har ju varit uppe till diskussion tidigare - till och med ganska
nyligen.
Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller "haverera" att
göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett inlån av det tyska
uttrycket "rechtshaberei", med samma betydelse och användning som vårt
"rättshaveri".
Ur detta perspektiv syftar "rättshaverist" helt enkelt på en person
som alltid anser att han har rätt i någon sak, alldeles oavsett vad,
vem eller hur mycket som talar emot detta förhållande.
Jag brukar inte hänvisa till Wikipedia, men just i detta fall gör jag ett
undantag, för artikeln som behandlar begreppet i fråga är klanderfri:

http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttshaverist

"*Rättshaverist*

En rättshaverist är en person hemfallen åt _rättshaveri_, vilket enligt
_Svenska akademiens ordlista_ är en "/person som påstridigt hävdar sin
rätt/" i juridisk bemärkelse. Ordet är pejorativt, det vill säga
nedsättande, eftersom knappast någon vill bli kallad rättshaverist.

En person som utpekas som rättshaverist anses ägna orimligt mycket tid och
energi åt att försöka ändra beslut och åtgärder som går denne emot.
Beteendet fortsätter även när det är uppenbart lönlöst och kan ske genom
överklaganden, skrivelser, polisanmälningar, JO-anmälningar eller
stämningar. Den utpekade rättshaveristen kan ha rätt eller fel i sak, men
avfärdas ofta med motiveringen att denne beter sig på ett sådant sätt att
kompromiss är omöjlig. Det verkliga eller upplevda felet och vägran att ge
rättelse tolkas av rättshaveristen som ett slags sammansvärjning, vilket kan
vara sant, men som också kan bli en självuppfyllande profetia.

Rättshaveristen är ett socialt och inte ett juridiskt fenomen, även om det
kan orsaka rättsväsendet merarbete. Det finns ofta ett slags paradox i
rättshaveristens beteende. Han underkänner ofta påståendet att han lever i
ett rättssamhälle; trots detta är det rättsapparaten som skall ge honom
upprättelse." -- Svenska Wikipedia


S
t***@hotmail.com
2007-05-31 19:33:00 UTC
Permalink
Post by Sam Albaniensson
Post by Jana
Hur definieras ordet "rättshaverist"?
Vore intressant om någon kan tippsa om en bra definition på detta ord.
Ordet "rättshaverist" har, som jag uppfattar det blivit ett mycket
viktigt ord i Svenskan. Men, vem är det då som bestämmer om någon
kvalificerar sig som rättshaverist eller ej?
Detta har ju varit uppe till diskussion tidigare - till och med ganska
nyligen.
Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller "haverera" att
göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett inlån av det tyska
uttrycket "rechtshaberei", med samma betydelse och användning som vårt
"rättshaveri".
Ur detta perspektiv syftar "rättshaverist" helt enkelt på en person
som alltid anser att han har rätt i någon sak, alldeles oavsett vad,
vem eller hur mycket som talar emot detta förhållande.
Jag brukar inte hänvisa till Wikipedia, men just i detta fall gör jag ett
http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttshaverist
"*Rättshaverist*
En rättshaverist är en person hemfallen åt _rättshaveri_, vilket enligt
_Svenska akademiens ordlista_ är en "/person som påstridigt hävdar sin
rätt/" i juridisk bemärkelse. Ordet är pejorativt, det vill säga
nedsättande, eftersom knappast någon vill bli kallad rättshaverist.
En person som utpekas som rättshaverist anses ägna orimligt mycket tid och
energi åt att försöka ändra beslut och åtgärder som går denne emot.
Beteendet fortsätter även när det är uppenbart lönlöst och kan ske genom
överklaganden, skrivelser, polisanmälningar, JO-anmälningar eller
stämningar. Den utpekade rättshaveristen kan ha rätt eller fel i sak, men
avfärdas ofta med motiveringen att denne beter sig på ett sådant sätt att
kompromiss är omöjlig. Det verkliga eller upplevda felet och vägran att ge
rättelse tolkas av rättshaveristen som ett slags sammansvärjning, vilket kan
vara sant, men som också kan bli en självuppfyllande profetia.
Rättshaveristen är ett socialt och inte ett juridiskt fenomen, även om det
kan orsaka rättsväsendet merarbete. Det finns ofta ett slags paradox i
rättshaveristens beteende. Han underkänner ofta påståendet att han lever i
ett rättssamhälle; trots detta är det rättsapparaten som skall ge honom
upprättelse." -- Svenska Wikipedia
S
"Den utpekade rättshaveristen kan ha rätt ... i sak ... Det
verkliga ... felet och
vägran att ge rättelse tolkas av rättshaveristen som ett slags
sammansvärjning,
vilket kan vara sant, men som också kan bli en självuppfyllande
profetia."

Alltså, rättshaveristen kan ha rätt, och vägran att ge rättelse kan
vara en
sammansvärjning, och ändå är han "ett social fänomen". Bara i
Sverige ...

Ny definition:
Rättshaverist: person som har havererat i svenska rättsväsendet,
därför att han trodde att rätt och statsräsong var olika och åtskilda
saker.


Torsten



Torsten
Fredrik :Ostman
2007-06-11 09:00:23 UTC
Permalink
-----< Jana >
Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller "haverera" att
göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett inlån av det tyska
uttrycket "rechtshaberei", med samma betydelse och användning som vårt
"rättshaveri".
Men svenskarna är socialt relativt mer hemfallna åt rättshaveri än
många andra européer, vilket också återspeglas i att de så gärna
röstar på rättighetshävdande partier, till vilka samtliga svenska
riksdagspartier måste räknas.

Körde nyligen bil i Sverige och den mest uppenbara skillnaden i allmän
körstil mellan Stockholm och Wien är att stockholmarna så uppenbart
försöker hålla på sina upplevda rättigheter. I Wien är det viktigare
att trafiken flyter och att alla kommer helskinnade fram.

När jag konstaterade detta kom jag fram till att jag själv också
tenderar till rättshaveri i trafiken. Det sitter tydligen rätt djupt
hos oss svenskar. Men jag skall från och med nu försöka bättra mig och
köra säkrare.

Skeppshaveriet heter förresten på tyska "Havarie". Att v stavas med v
och ändå inte blivt b tyder liksom ändelsen på att det är ett lånord.

--
Fredrik Östman
Ken
2007-06-11 09:11:04 UTC
Permalink
On Mon, 11 Jun 2007 02:00:23 -0700, "Fredrik :Ostman"
Post by Fredrik :Ostman
Körde nyligen bil i Sverige och den mest uppenbara skillnaden i allmän
körstil mellan Stockholm och Wien är att stockholmarna så uppenbart
försöker hålla på sina upplevda rättigheter. I Wien är det viktigare
att trafiken flyter och att alla kommer helskinnade fram.
I Stockholm vill bilisterna helst ställa sig i kö mitt i korsningar
för att blockera för de andra som bara skall korsa, detta trots att
det är förbjudet.
"Kommer inte jag fram skall ingen annan heller få komma fram"
verkar vara den variant som gäller.
Fredrik :Ostman
2007-06-11 09:18:26 UTC
Permalink
-----< Ken >
I Stockholm vill bilisterna helst ställa sig i kö mitt i korsningar
för att blockera för de andra som bara skall korsa, detta trots att
det är förbjudet.
"Kommer inte jag fram skall ingen annan heller få komma fram"
verkar vara den variant som gäller.
Man har *rättigheten* att köra när det är grönt och *skyldigheten* att
stanna före en korsning om man annars riskerar att blockera andras
framfart.

Rättigheten överväger helt i mångas medvetande.

--
Fredrik Östman
Ken
2007-06-11 09:53:58 UTC
Permalink
On Mon, 11 Jun 2007 02:18:26 -0700, "Fredrik :Ostman"
Post by Fredrik :Ostman
Post by Ken
I Stockholm vill bilisterna helst ställa sig i kö mitt i korsningar
för att blockera för de andra som bara skall korsa, detta trots att
det är förbjudet.
"Kommer inte jag fram skall ingen annan heller få komma fram"
verkar vara den variant som gäller.
Man har *rättigheten* att köra när det är grönt och *skyldigheten*
att stanna före en korsning om man annars riskerar att blockera
andras framfart. Rättigheten överväger helt i mångas medvetande.
Ja dumt nog.
Jag kör buss och vi har en korsning vid tullhuset på stadsgårdsleden
i Stockholm och där har man målat spärrzon i gatan, men det verkar folk
inte ens veta vad det betyder. Dessutom finns en vit skylt som säger
"blockera ej korsningen, tack." men den bryr dom sig inte heller om.
Det finns alltså tre olika sätt att markera detta att inte blockera
för andra, men vad hjälper det? Ta körkortet från dem!
Björn Lindberg
2007-06-11 13:43:22 UTC
Permalink
Post by Fredrik :Ostman
-----< Jana >
Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller "haverera" att
göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett inlån av det tyska
uttrycket "rechtshaberei", med samma betydelse och användning som vårt
"rättshaveri".
Men svenskarna är socialt relativt mer hemfallna åt rättshaveri än
många andra européer, vilket också återspeglas i att de så gärna
röstar på rättighetshävdande partier, till vilka samtliga svenska
riksdagspartier måste räknas.
Körde nyligen bil i Sverige och den mest uppenbara skillnaden i allmän
körstil mellan Stockholm och Wien är att stockholmarna så uppenbart
försöker hålla på sina upplevda rättigheter. I Wien är det viktigare
att trafiken flyter och att alla kommer helskinnade fram.
Jag vet inte hur väl det passar din tes, men det som jag mest slås av
när jag kör i Stockholm är hur ingen överhuvudtaget verkar känna,
eller i vart fall ta hänsyn till, blixtlåsprincipen och högerregeln -
trots att båda vad jag vet räknas till trafikreglerna.


Björn Lindberg
Ulf Sundin
2007-06-11 18:31:08 UTC
Permalink
Post by Björn Lindberg
Post by Fredrik :Ostman
-----< Jana >
Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller "haverera" att
göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett inlån av det tyska
uttrycket "rechtshaberei", med samma betydelse och användning som vårt
"rättshaveri".
Men svenskarna är socialt relativt mer hemfallna åt rättshaveri än
många andra européer, vilket också återspeglas i att de så gärna
röstar på rättighetshävdande partier, till vilka samtliga svenska
riksdagspartier måste räknas.
Körde nyligen bil i Sverige och den mest uppenbara skillnaden i allmän
körstil mellan Stockholm och Wien är att stockholmarna så uppenbart
försöker hålla på sina upplevda rättigheter. I Wien är det viktigare
att trafiken flyter och att alla kommer helskinnade fram.
Jag vet inte hur väl det passar din tes, men det som jag mest slås av
när jag kör i Stockholm är hur ingen överhuvudtaget verkar känna,
eller i vart fall ta hänsyn till, blixtlåsprincipen och högerregeln -
trots att båda vad jag vet räknas till trafikreglerna.
Jaså, har det blitt så illa...

Förut brukade jag (i Göteborg) framföra åsikten att
stockholmsbilisterna
i allmänhet var betydligt mer lyhörda och godmodiga än göteborgarna.
Men det är väl nästan 10 år sedan som jag körde i Stockholm i någon
större omfattning...

/Ulf Sundin
Roger Gustafsson
2007-06-11 18:43:34 UTC
Permalink
Post by Ulf Sundin
Post by Björn Lindberg
Post by Fredrik :Ostman
-----< Jana >
Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller "haverera" att
göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett inlån av det tyska
uttrycket "rechtshaberei", med samma betydelse och användning som vårt
"rättshaveri".
Men svenskarna är socialt relativt mer hemfallna åt rättshaveri än
många andra européer, vilket också återspeglas i att de så gärna
röstar på rättighetshävdande partier, till vilka samtliga svenska
riksdagspartier måste räknas.
Körde nyligen bil i Sverige och den mest uppenbara skillnaden i allmän
körstil mellan Stockholm och Wien är att stockholmarna så uppenbart
försöker hålla på sina upplevda rättigheter. I Wien är det viktigare
att trafiken flyter och att alla kommer helskinnade fram.
Jag vet inte hur väl det passar din tes, men det som jag mest slås av
när jag kör i Stockholm är hur ingen överhuvudtaget verkar känna,
eller i vart fall ta hänsyn till, blixtlåsprincipen och högerregeln -
trots att båda vad jag vet räknas till trafikreglerna.
Jaså, har det blitt så illa...
Förut brukade jag (i Göteborg) framföra åsikten att
stockholmsbilisterna
i allmänhet var betydligt mer lyhörda och godmodiga än göteborgarna.
Men det är väl nästan 10 år sedan som jag körde i Stockholm i någon
större omfattning...
Problemet i Stockholm är att det är så mycket lantisar i trafiken som
tror att blind tro på trafikreglerna kan ersätta ögonens funktion...

Skämt åsido, trafiken är mer aggressiv här än i andra städer i Sverige
och man får inget gratis. Blixtlåsprincipen t.ex. fungerar utmärkt om
man visar att man vill in, men står man och tvekar så får man ingen
lucka.

Min uppfattning är att många "lantisar" är dåliga på att med
fordonsplacering, blinkers och beteende visa tydligt vart de vill. Och
gör man inte det så är det svårt.

//Roger
--
Roger Gustafsson
***@acc.umu.se
Usenet Rulez
2007-06-11 19:14:39 UTC
Permalink
Post by Roger Gustafsson
Post by Ulf Sundin
Post by Björn Lindberg
Post by Fredrik :Ostman
-----< Jana >
Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller "haverera" att
göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett inlån av det tyska
uttrycket "rechtshaberei", med samma betydelse och användning som vårt
"rättshaveri".
Men svenskarna är socialt relativt mer hemfallna åt rättshaveri än
många andra européer, vilket också återspeglas i att de så gärna
röstar på rättighetshävdande partier, till vilka samtliga svenska
riksdagspartier måste räknas.
Körde nyligen bil i Sverige och den mest uppenbara skillnaden i allmän
körstil mellan Stockholm och Wien är att stockholmarna så uppenbart
försöker hålla på sina upplevda rättigheter. I Wien är det viktigare
att trafiken flyter och att alla kommer helskinnade fram.
Jag vet inte hur väl det passar din tes, men det som jag mest slås av
när jag kör i Stockholm är hur ingen överhuvudtaget verkar känna,
eller i vart fall ta hänsyn till, blixtlåsprincipen och högerregeln -
trots att båda vad jag vet räknas till trafikreglerna.
Jaså, har det blitt så illa...
Förut brukade jag (i Göteborg) framföra åsikten att
stockholmsbilisterna
i allmänhet var betydligt mer lyhörda och godmodiga än göteborgarna.
Men det är väl nästan 10 år sedan som jag körde i Stockholm i någon
större omfattning...
Problemet i Stockholm är att det är så mycket lantisar i trafiken som
tror att blind tro på trafikreglerna kan ersätta ögonens funktion...
Skämt åsido, trafiken är mer aggressiv här än i andra städer i Sverige
och man får inget gratis. Blixtlåsprincipen t.ex. fungerar utmärkt om
man visar att man vill in, men står man och tvekar så får man ingen
lucka.
Min uppfattning är att många "lantisar" är dåliga på att med
fordonsplacering, blinkers och beteende visa tydligt vart de vill. Och
gör man inte det så är det svårt.
'

jag har kört mycket i fjollholm, det flesta fattar reglerna men fler
blådårar finns inte per capita nån anna stans än i fjollholm, samma sak med
6 och 8 cylindriga motorer, vafan behövern man det till när strandvägen är
en enda stor parkering?
Ulf Sundin
2007-06-11 21:17:22 UTC
Permalink
Post by Roger Gustafsson
Post by Ulf Sundin
Förut brukade jag (i Göteborg) framföra åsikten att
stockholmsbilisterna
i allmänhet var betydligt mer lyhörda och godmodiga än göteborgarna.
Men det är väl nästan 10 år sedan som jag körde i Stockholm i någon
större omfattning...
Skämt åsido, trafiken är mer aggressiv här än i andra städer i Sverige
och man får inget gratis. Blixtlåsprincipen t.ex. fungerar utmärkt om
man visar att man vill in, men står man och tvekar så får man ingen
lucka.
Min uppfattning är att många "lantisar" är dåliga på att med
fordonsplacering, blinkers och beteende visa tydligt vart de vill. Och
gör man inte det så är det svårt.
Se där!
Det var nämligen precis det jag menade.
Stockholmsbilister är ofta mycket uppmärksamma, och min erfarenhet
är att man som lantis (som inte alltid har koll på enkelriktningar och
vilken fil man måste ligga i för att komma dit man ska) oftast blir
mycket väl bemött *om man bara visar vad man vill*.

Göteborg kan vara ett rent helvete, bl a för att den normale
göteborgsbilisten
tycker att blinkers kan användas mycket sparsmakat och godtyckligt
och uppmärksamheten på andra är ganska låg.

/Ulf Sundin
Roger Eriksson
2007-06-12 06:11:14 UTC
Permalink
Post by Roger Gustafsson
Post by Ulf Sundin
Post by Björn Lindberg
Post by Fredrik :Ostman
-----< Jana >
Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller
"haverera" att göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett
inlån av det tyska uttrycket "rechtshaberei", med samma
betydelse och användning som vårt "rättshaveri".
Men svenskarna är socialt relativt mer hemfallna åt rättshaveri än
många andra européer, vilket också återspeglas i att de så gärna
röstar på rättighetshävdande partier, till vilka samtliga svenska
riksdagspartier måste räknas.
Körde nyligen bil i Sverige och den mest uppenbara skillnaden i
allmän körstil mellan Stockholm och Wien är att stockholmarna så
uppenbart försöker hålla på sina upplevda rättigheter. I Wien är
det viktigare att trafiken flyter och att alla kommer helskinnade
fram.
Jag vet inte hur väl det passar din tes, men det som jag mest slås
av när jag kör i Stockholm är hur ingen överhuvudtaget verkar känna,
eller i vart fall ta hänsyn till, blixtlåsprincipen och högerregeln
- trots att båda vad jag vet räknas till trafikreglerna.
Jaså, har det blitt så illa...
Förut brukade jag (i Göteborg) framföra åsikten att
stockholmsbilisterna
i allmänhet var betydligt mer lyhörda och godmodiga än göteborgarna.
Men det är väl nästan 10 år sedan som jag körde i Stockholm i någon
större omfattning...
Problemet i Stockholm är att det är så mycket lantisar i trafiken som
tror att blind tro på trafikreglerna kan ersätta ögonens funktion...
Skämt åsido, trafiken är mer aggressiv här än i andra städer i Sverige
och man får inget gratis. Blixtlåsprincipen t.ex. fungerar utmärkt om
man visar att man vill in, men står man och tvekar så får man ingen
lucka.
Min uppfattning är att många "lantisar" är dåliga på att med
fordonsplacering, blinkers och beteende visa tydligt vart de vill. Och
gör man inte det så är det svårt.
Jag kör inte i Stockholm så ofta men jag tycker att t.ex.
blixtlåsprincipen och byte av körfält fungerar bra mycket bättre än på
andra orter, t.ex. Umeå. Knepet verkar vara att veta vart man ska även
om man inte vet det, dvs vara tydlig i sitt agerande. Visar man att man
vill in eller byta körfält så får man en lucka medan det på andra orter
ofta verkar som om de andra förarna då verkar göra sitt bästa för att
täppa igen en eventuell lucka.
--
Mvh

/RE
Roger Eriksson
2007-06-12 06:20:31 UTC
Permalink
Nu började jag helt plötsligt tänka på en klassisk sketch som handlar om
trafikplanering i Stockholm men kommer inte ihåg vad den heter. Någon som
har någon idé? (Inte Hålet i gatan med Gus Dahlström.)
--
Mvh

/RE
Anneli Halme
2007-06-12 06:44:57 UTC
Permalink
Post by Roger Gustafsson
Post by Ulf Sundin
Post by Björn Lindberg
Post by Fredrik :Ostman
-----< Jana >
Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller "haverera" att
göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett inlån av det tyska
uttrycket "rechtshaberei", med samma betydelse och användning som vårt
"rättshaveri".
Men svenskarna är socialt relativt mer hemfallna åt rättshaveri än
många andra européer, vilket också återspeglas i att de så gärna
röstar på rättighetshävdande partier, till vilka samtliga svenska
riksdagspartier måste räknas.
Körde nyligen bil i Sverige och den mest uppenbara skillnaden i allmän
körstil mellan Stockholm och Wien är att stockholmarna så uppenbart
försöker hålla på sina upplevda rättigheter. I Wien är det viktigare
att trafiken flyter och att alla kommer helskinnade fram.
Jag vet inte hur väl det passar din tes, men det som jag mest slås av
när jag kör i Stockholm är hur ingen överhuvudtaget verkar känna,
eller i vart fall ta hänsyn till, blixtlåsprincipen och högerregeln -
trots att båda vad jag vet räknas till trafikreglerna.
Jaså, har det blitt så illa...
Förut brukade jag (i Göteborg) framföra åsikten att
stockholmsbilisterna
i allmänhet var betydligt mer lyhörda och godmodiga än göteborgarna.
Men det är väl nästan 10 år sedan som jag körde i Stockholm i någon
större omfattning...
Problemet i Stockholm är att det är så mycket lantisar i trafiken som
tror att blind tro på trafikreglerna kan ersätta ögonens funktion...
Skämt åsido, trafiken är mer aggressiv här än i andra städer i Sverige
och man får inget gratis. Blixtlåsprincipen t.ex. fungerar utmärkt om
man visar att man vill in, men står man och tvekar så får man ingen
lucka.
Jag tog mitt körkort i Stockholm 1969, på första uppkörningen. Det var
lite annorlunda då.

Numera kör jag högst ogärna i innerstan. Ni har dessutom fått de sanna
"rättshaveristerna" där med precis som här i Uppsala. De kallar sig av
någon anledning för cyklister och anser sig vara miljövänliga och
främja den egna hälsan. Hur många blodstörtningar de orsakar hos
bilister och fotgängare skall vi låta vara osagt.
Däremot har jag lärt mig att det är stört omöjligt att hålla avstånd
på Essingeleden så fort jag försöker hålla det avstånd jag brukar
hålla till framförvarande bil vid körning i 70 eller 90 så lägger sig
genast två bilar framför min kofångare.
Post by Roger Gustafsson
Min uppfattning är att många "lantisar" är dåliga på att med
fordonsplacering, blinkers och beteende visa tydligt vart de vill. Och
gör man inte det så är det svårt.
Här har du rätt. Jag har inga problem, men jag vet många som klagar på
förvirrande skyltningar.

Anneli
Dag Stenberg
2007-06-12 08:37:18 UTC
Permalink
Skämt åsido, trafiken är mer aggressiv här (Eken asså, DS kommentar) än i
andra städer i Sverige
och man får inget gratis. Blixtlåsprincipen t.ex. fungerar utmärkt om
man visar att man vill in, men står man och tvekar så får man ingen
lucka.
Min uppfattning är att många "lantisar" är dåliga på att med
fordonsplacering, blinkers och beteende visa tydligt vart de vill. Och
gör man inte det så är det svårt.
Samma i Helsingfors. Det är väl mycket en fråga om tempo - lantisarna
har svårt att ställa om till snabbt tempo och trängseln. Samt
naturligtvis Hforsbilisternas negligerande av speciellt blinkers och
ofta också rött ljus.

DS
Björn Lindberg
2007-06-12 09:50:42 UTC
Permalink
Post by Roger Gustafsson
Post by Ulf Sundin
Post by Björn Lindberg
Post by Fredrik :Ostman
-----< Jana >
Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller "haverera" att
göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett inlån av det tyska
uttrycket "rechtshaberei", med samma betydelse och användning som vårt
"rättshaveri".
Men svenskarna är socialt relativt mer hemfallna åt rättshaveri än
många andra européer, vilket också återspeglas i att de så gärna
röstar på rättighetshävdande partier, till vilka samtliga svenska
riksdagspartier måste räknas.
Körde nyligen bil i Sverige och den mest uppenbara skillnaden i allmän
körstil mellan Stockholm och Wien är att stockholmarna så uppenbart
försöker hålla på sina upplevda rättigheter. I Wien är det viktigare
att trafiken flyter och att alla kommer helskinnade fram.
Jag vet inte hur väl det passar din tes, men det som jag mest slås av
när jag kör i Stockholm är hur ingen överhuvudtaget verkar känna,
eller i vart fall ta hänsyn till, blixtlåsprincipen och högerregeln -
trots att båda vad jag vet räknas till trafikreglerna.
Jaså, har det blitt så illa...
Förut brukade jag (i Göteborg) framföra åsikten att
stockholmsbilisterna
i allmänhet var betydligt mer lyhörda och godmodiga än göteborgarna.
Men det är väl nästan 10 år sedan som jag körde i Stockholm i någon
större omfattning...
Problemet i Stockholm är att det är så mycket lantisar i trafiken som
tror att blind tro på trafikreglerna kan ersätta ögonens funktion...
Skämt åsido, trafiken är mer aggressiv här än i andra städer i Sverige
och man får inget gratis. Blixtlåsprincipen t.ex. fungerar utmärkt om
man visar att man vill in, men står man och tvekar så får man ingen
lucka.
I Stockholm går det till så här: Fil A uppgår i fil B. Trehundra meter
innan står en skylt som förkunnar detta. Ungefär hälften av bilisterna
i fil A stannar upp strax efter skylten, och blinkar i riktning B, ty
de vill inte riskera att "fastna" längst fram, där filen tar slut. I
fil B gör man i det läget sitt yttersta för att medelst positionering
av sitt fordon undvika att släppa in A-trafikanterna: gör man det åker
man nämligen på att släppa in minst en ytterligare bil längst fram där
filerna går ihop. De förare i fil A som förblir i sin fil ända fram
till filernas sammangående får svårt att taga sig in i fil B, då flera
förare i denna fil redan släppt in ett fordon, och helst inte släpper
in ett till. Milt kaos uppstår, och i sammanhanget är det förvisso
nödvändigt att "visa att man vill in", om man skall komma någon
vart. Detta är emellertid inte alls blixtlåsets princip.

Blixtlåsprincipen tillämpad i scenariot ovan tillgår så, att alla
förblir i sin fil till dess att filerna sammangår, där varje bil i B
släpper in en bil i A så att bilarna växelvis får tillträde till den
enda körbanan. Om denna princip tillämpas behövs inga ytterligare
signaler, antydningar eller beteendetolkningar.
Post by Roger Gustafsson
Min uppfattning är att många "lantisar" är dåliga på att med
fordonsplacering, blinkers och beteende visa tydligt vart de vill. Och
gör man inte det så är det svårt.
Det är möjligt att småstadsbor är ännu sämre på detta. Min jämförelse
avsåg emellertid utlandet, eller mer specifikt sydtyskland, där jag
ofta ser blixtlåsprincipen framgånsrikt tillämpas i praktiken, något
jag ytterst sällan upplevt i Sverige.


Björn Lindberg
Roger Gustafsson
2007-06-12 10:12:59 UTC
Permalink
Post by Björn Lindberg
Post by Roger Gustafsson
Problemet i Stockholm är att det är så mycket lantisar i trafiken som
tror att blind tro på trafikreglerna kan ersätta ögonens funktion...
Skämt åsido, trafiken är mer aggressiv här än i andra städer i Sverige
och man får inget gratis. Blixtlåsprincipen t.ex. fungerar utmärkt om
man visar att man vill in, men står man och tvekar så får man ingen
lucka.
I Stockholm går det till så här: Fil A uppgår i fil B. Trehundra meter
innan står en skylt som förkunnar detta. Ungefär hälften av bilisterna
i fil A stannar upp strax efter skylten, och blinkar i riktning B, ty
de vill inte riskera att "fastna" längst fram, där filen tar slut.
Min erfarenhet är att om detta inträffar så är det _en_ och inte hälften
av bilisterna som gör ett idiotstopp och inte klarar av att kommunicera
ett kommande filbyte utan att stanna.
Post by Björn Lindberg
I
fil B gör man i det läget sitt yttersta för att medelst positionering
av sitt fordon undvika att släppa in A-trafikanterna: gör man det åker
man nämligen på att släppa in minst en ytterligare bil längst fram där
filerna går ihop. De förare i fil A som förblir i sin fil ända fram
till filernas sammangående får svårt att taga sig in i fil B, då flera
förare i denna fil redan släppt in ett fordon, och helst inte släpper
in ett till. Milt kaos uppstår, och i sammanhanget är det förvisso
nödvändigt att "visa att man vill in", om man skall komma någon
vart. Detta är emellertid inte alls blixtlåsets princip.
Nu saknas det nog en universaldefinition på "blixtlåsprincipen"...
Post by Björn Lindberg
Blixtlåsprincipen tillämpad i scenariot ovan tillgår så, att alla
förblir i sin fil till dess att filerna sammangår, där varje bil i B
släpper in en bil i A så att bilarna växelvis får tillträde till den
enda körbanan. Om denna princip tillämpas behövs inga ytterligare
signaler, antydningar eller beteendetolkningar.
Blixtlås sker inte vid en viss given punkt, utan flytande över en
sträcka, annars slår det stopp i båda filerna. Men det bygger i
Stockholm på att man visar att man vill ha en lucka - stannar man i
högerfilen får man ingen lucka i vänsterfilen och det är svårare att
göra filbytet ju större hastighetsskillnaden mellan filerna är.
Post by Björn Lindberg
Post by Roger Gustafsson
Min uppfattning är att många "lantisar" är dåliga på att med
fordonsplacering, blinkers och beteende visa tydligt vart de vill. Och
gör man inte det så är det svårt.
Det är möjligt att småstadsbor är ännu sämre på detta. Min jämförelse
avsåg emellertid utlandet, eller mer specifikt sydtyskland, där jag
ofta ser blixtlåsprincipen framgånsrikt tillämpas i praktiken, något
jag ytterst sällan upplevt i Sverige.
Så när du skriver Stockholm menar du Sverige? Du menar alltså att
trafiken på något väsentligt sätt inte skiljer sig åt geografisk inom
Sverige?

//Roger
--
Roger Gustafsson
***@acc.umu.se
Björn Lindberg
2007-06-12 11:52:21 UTC
Permalink
Post by Roger Gustafsson
Post by Björn Lindberg
Post by Roger Gustafsson
Problemet i Stockholm är att det är så mycket lantisar i trafiken som
tror att blind tro på trafikreglerna kan ersätta ögonens funktion...
Skämt åsido, trafiken är mer aggressiv här än i andra städer i Sverige
och man får inget gratis. Blixtlåsprincipen t.ex. fungerar utmärkt om
man visar att man vill in, men står man och tvekar så får man ingen
lucka.
I Stockholm går det till så här: Fil A uppgår i fil B. Trehundra meter
innan står en skylt som förkunnar detta. Ungefär hälften av bilisterna
i fil A stannar upp strax efter skylten, och blinkar i riktning B, ty
de vill inte riskera att "fastna" längst fram, där filen tar slut.
Min erfarenhet är att om detta inträffar så är det _en_ och inte hälften
av bilisterna som gör ett idiotstopp och inte klarar av att kommunicera
ett kommande filbyte utan att stanna.
Det brukar vara tillräckligt många för att omintetgöra själva
blixtlåset. Men detta är ju själva poängen, så jag får tacka för ett
halvt medgivande.
Post by Roger Gustafsson
Post by Björn Lindberg
I
fil B gör man i det läget sitt yttersta för att medelst positionering
av sitt fordon undvika att släppa in A-trafikanterna: gör man det åker
man nämligen på att släppa in minst en ytterligare bil längst fram där
filerna går ihop. De förare i fil A som förblir i sin fil ända fram
till filernas sammangående får svårt att taga sig in i fil B, då flera
förare i denna fil redan släppt in ett fordon, och helst inte släpper
in ett till. Milt kaos uppstår, och i sammanhanget är det förvisso
nödvändigt att "visa att man vill in", om man skall komma någon
vart. Detta är emellertid inte alls blixtlåsets princip.
Nu saknas det nog en universaldefinition på "blixtlåsprincipen"...
Nejdå, definitionen är precis den jag ger nedan.
Post by Roger Gustafsson
Post by Björn Lindberg
Blixtlåsprincipen tillämpad i scenariot ovan tillgår så, att alla
förblir i sin fil till dess att filerna sammangår, där varje bil i B
släpper in en bil i A så att bilarna växelvis får tillträde till den
enda körbanan. Om denna princip tillämpas behövs inga ytterligare
signaler, antydningar eller beteendetolkningar.
Blixtlås sker inte vid en viss given punkt, utan flytande över en
sträcka, annars slår det stopp i båda filerna. Men det bygger i
Stockholm på att man visar att man vill ha en lucka - stannar man i
högerfilen får man ingen lucka i vänsterfilen och det är svårare att
göra filbytet ju större hastighetsskillnaden mellan filerna är.
Om blixtlåsprincipen tillämpas är det uppenbart att man "vill" ha en
lucka eftersom filen slutar strax framför. Du verkar tala om filbyten
mer allmänt.
Post by Roger Gustafsson
Post by Björn Lindberg
Post by Roger Gustafsson
Min uppfattning är att många "lantisar" är dåliga på att med
fordonsplacering, blinkers och beteende visa tydligt vart de vill. Och
gör man inte det så är det svårt.
Det är möjligt att småstadsbor är ännu sämre på detta. Min jämförelse
avsåg emellertid utlandet, eller mer specifikt sydtyskland, där jag
ofta ser blixtlåsprincipen framgånsrikt tillämpas i praktiken, något
jag ytterst sällan upplevt i Sverige.
Så när du skriver Stockholm menar du Sverige? Du menar alltså att
trafiken på något väsentligt sätt inte skiljer sig åt geografisk inom
Sverige?
Som så ofta förut, så förstår jag inte riktigt hur du når denna
slutsats, och vet därför inte heller vad jag skall svara.


Björn Lindberg
Jana
2007-06-12 11:00:29 UTC
Permalink
Post by Björn Lindberg
Min jämförelse
avsåg emellertid utlandet, eller mer specifikt sydtyskland, där jag
ofta ser blixtlåsprincipen framgånsrikt tillämpas i praktiken, något
jag ytterst sällan upplevt i Sverige.
Vi ska nog skilja på tillfälliga blixtlås som etableras vid
trafikomläggning på grund av hinder i vägbanan eller annat å ena sidan,
och sådana platser där en fil upphör och blixtlåsprincipen alltid
tillämpas å den andra.

Vid de senare platserna är min erfarenhet att länkarna går i varandra
utan minsta gnissel, förmodligen för att de flesta av förarna åker där
varenda dag.

En intressant plats att studera trafikanters beteende i komplex
trafikmiljö är förmodligen Drottningholmsvägen mot Ekerö vid Nockeby.
Där har vi först en korsning med trafikljus, ett femtiotal meter längre
fram en busshållplats, ytterligare femtio meter senare slås de två
filerna samman till en, och slutligen kommer Nockebybron, som ibland
öppnas för passerande fartygstrafik, med resulterande köbildning. Den
som färdas där i rusningstrafik för första gången upplever säkert
situationen som något kaotisk. För oss som passerar där varje dag råder
dock rutinmässig ordning. Korsningen är i stort sett aldrig blockerad,
blixtlåset är välsmort och mycket sällan hörs någon ilsket tuta.
--
A noise annoys an oyster
Björn Lindberg
2007-06-12 11:55:57 UTC
Permalink
Post by Jana
Post by Björn Lindberg
Min jämförelse
avsåg emellertid utlandet, eller mer specifikt sydtyskland, där jag
ofta ser blixtlåsprincipen framgånsrikt tillämpas i praktiken, något
jag ytterst sällan upplevt i Sverige.
Vi ska nog skilja på tillfälliga blixtlås som etableras vid
trafikomläggning på grund av hinder i vägbanan eller annat å ena sidan,
och sådana platser där en fil upphör och blixtlåsprincipen alltid
tillämpas å den andra.
Vid de senare platserna är min erfarenhet att länkarna går i varandra
utan minsta gnissel, förmodligen för att de flesta av förarna åker där
varenda dag.
Det kan säkert skilja från plats till plats, men ett exempel som jag
just har i tankarna är ett fast sådant, nämligen Akallalänken
sydgående, utanför Akalla.


Björn Lindberg
Dag Stenberg
2007-06-12 12:12:15 UTC
Permalink
Post by Björn Lindberg
I Stockholm går det till så här: Fil A uppgår i fil B. Trehundra meter
innan står en skylt som förkunnar detta. Ungefär hälften av bilisterna
i fil A stannar upp strax efter skylten, och blinkar i riktning B, ty
de vill inte riskera att "fastna" längst fram, där filen tar slut. I
fil B gör man i det läget sitt yttersta för att medelst positionering
av sitt fordon undvika att släppa in A-trafikanterna: gör man det åker
man nämligen på att släppa in minst en ytterligare bil längst fram där
filerna går ihop. De förare i fil A som förblir i sin fil ända fram
till filernas sammangående får svårt att taga sig in i fil B, då flera
förare i denna fil redan släppt in ett fordon, och helst inte släpper
in ett till. Milt kaos uppstår, och i sammanhanget är det förvisso
nödvändigt att "visa att man vill in", om man skall komma någon
vart. Detta är emellertid inte alls blixtlåsets princip.
Ahh, vi är fortfarande samma land och samma folk, trots att det gått 198 år
sedan rikssplittringen!
Post by Björn Lindberg
Blixtlåsprincipen tillämpad i scenariot ovan tillgår så, att alla
förblir i sin fil till dess att filerna sammangår, där varje bil i B
släpper in en bil i A så att bilarna växelvis får tillträde till den
enda körbanan. Om denna princip tillämpas behövs inga ytterligare
signaler, antydningar eller beteendetolkningar.
Detta är USA.

Dag Stenberg, Helsingfors
Post by Björn Lindberg
Post by Roger Gustafsson
Min uppfattning är att många "lantisar" är dåliga på att med
fordonsplacering, blinkers och beteende visa tydligt vart de vill. Och
gör man inte det så är det svårt.
Det är möjligt att småstadsbor är ännu sämre på detta. Min jämförelse
avsåg emellertid utlandet, eller mer specifikt sydtyskland, där jag
ofta ser blixtlåsprincipen framgånsrikt tillämpas i praktiken, något
jag ytterst sällan upplevt i Sverige.
Björn Lindberg
Dag Stenberg
2007-06-12 08:34:31 UTC
Permalink
Post by Björn Lindberg
Post by Fredrik :Ostman
Körde nyligen bil i Sverige och den mest uppenbara skillnaden i allmän
körstil mellan Stockholm och Wien är att stockholmarna så uppenbart
försöker hålla på sina upplevda rättigheter. I Wien är det viktigare
att trafiken flyter och att alla kommer helskinnade fram.
Jag vet inte hur väl det passar din tes, men det som jag mest slås av
när jag kör i Stockholm är hur ingen överhuvudtaget verkar känna,
eller i vart fall ta hänsyn till, blixtlåsprincipen och högerregeln -
trots att båda vad jag vet räknas till trafikreglerna.
Inte för att det har med språkgruppen att göra, men jag har då alltid
tyckt att trafiken i Helsingfors är hänsynslösare än den i Stockholm
eller Sverige över huvud taget.

Går vi till detaljer, så håller man i Hfors väldigt hårt på högerregeln.
T.o.m. om en annan kommit "från vänster" och redan är inne i korsningen
med bakre stötfångare och allt, så skall högerkillen tränga sig före.

Blixtlåsprincipen är inte alls känd i Finland, medan den som kört i USA
måste vara överförtjust över hur bra den fungerar.

Spärrzonerna i korsning noteras så där någotsånär.

Allmänt oskick i södra Finland är det ytterst sporadiska bruket av
riktningsblink och det frekventa nonchalerandet av rött ljus. Det är
standard att köra igenom på "sent grönt", dvs gult eller tidigt rött.

Rondeller med förtur skulle fungera bättre om folk använde riktningsblink
för att indikera avsikt.

Att som fotgängare stiga ut på skyddsväg (som heter något annat i
Sverige, alltså den där zebrastigen) är förenat med livsfara. Samma att
gå över ifall en bil stannat före skyddsvägen - ingen garanti för att bilen i
filen bredvid stannar. (När jag tog körkort blev man kuggad direkt ifall man
inte stannade i det läget).

Om cyklisters trafikbeteende vill jag nästan hellre tiga.

DS
Roger Gustafsson
2007-06-12 10:16:25 UTC
Permalink
Post by Dag Stenberg
Går vi till detaljer, så håller man i Hfors väldigt hårt på högerregeln.
T.o.m. om en annan kommit "från vänster" och redan är inne i korsningen
med bakre stötfångare och allt, så skall högerkillen tränga sig före.
Jag har kört i en stad i Sverige där detta tillämpas strikt - Lycksele.

Där går det så långt att människor bara tittar åt höger och sedan kör,
man inte bara praktiserar högerregeln själv utan förväntar sig alltså
fullt ut att också alla andra trafikanter ska göra det.

Intressant det här med lokala trfikbeteenden, kan man jämföra det med
dialekter, koppla det till "folkkynne" eller något annat, tro?

//Roger
--
Roger Gustafsson
***@acc.umu.se
Arndt Jonasson
2007-06-12 11:25:10 UTC
Permalink
Post by Roger Gustafsson
Post by Dag Stenberg
Går vi till detaljer, så håller man i Hfors väldigt hårt på högerregeln.
T.o.m. om en annan kommit "från vänster" och redan är inne i korsningen
med bakre stötfångare och allt, så skall högerkillen tränga sig före.
Jag har kört i en stad i Sverige där detta tillämpas strikt - Lycksele.
Där går det så långt att människor bara tittar åt höger och sedan kör,
man inte bara praktiserar högerregeln själv utan förväntar sig alltså
fullt ut att också alla andra trafikanter ska göra det.
Intressant det här med lokala trfikbeteenden, kan man jämföra det med
dialekter, koppla det till "folkkynne" eller något annat, tro?
Nånting man tydligen bara gör i Stockholm är att faktiskt lyda lagen
som säger att man ska stanna för fotgängare som ska korsa ett obevakat
övergångsställe.
Jan Böhme
2007-06-12 13:46:38 UTC
Permalink
Post by Roger Gustafsson
Intressant det här med lokala trfikbeteenden, kan man jämföra det med
dialekter, koppla det till "folkkynne" eller något annat, tro?
Sånt där ställer ju till med stora problem för utsocknes. I Uppsala
har vi till exempel det synnerligen otillfredsställande
trafikbegreppet "informell huvudled", dvs gator som inte är utmärkta
som huvudled, men där likafullt alla infödda anser sig ha
företrädesrätt - och respekterar denna företrädesrätt från
tvärgatorna.

Jag har länge väntat på vad som ska hända om någon tillfällig besökare
i Uppsala får för sig att köra ut från Geijersgatan på Götgatan och
förlita sig på högerregeln.

Jan Böhme
Björn Lindberg
2007-06-12 15:48:32 UTC
Permalink
Post by Jan Böhme
Post by Roger Gustafsson
Intressant det här med lokala trfikbeteenden, kan man jämföra det med
dialekter, koppla det till "folkkynne" eller något annat, tro?
Sånt där ställer ju till med stora problem för utsocknes. I Uppsala
har vi till exempel det synnerligen otillfredsställande
trafikbegreppet "informell huvudled", dvs gator som inte är utmärkta
som huvudled, men där likafullt alla infödda anser sig ha
företrädesrätt - och respekterar denna företrädesrätt från
tvärgatorna.
Jag har länge väntat på vad som ska hända om någon tillfällig besökare
i Uppsala får för sig att köra ut från Geijersgatan på Götgatan och
förlita sig på högerregeln.
Det är inte bara i Uppsala man har informella huvudleder. Åtminstone i
Stockholm är det ingen som begriper/bryr sig om/uppmärksammar
högerregeln. Man beter sig i stället i korsningar där högerregeln
gäller som om den större gatan vore huvudled. Alternativt i en
T-korsning, eller i ett informellt sammanhang som på en
parkeringsplats, ges den som färdas rakt fram företräde. Denna
inställning leder förvisso ofta till visst godtycke, som känns av de
som färdas där ofta, men inte av utsocknes.

Anledningen till att det blivit på detta sätt är antagligen att det
finns ytterst få platser där högerregeln faktiskt gäller. I de flesta
korsningar finns det väjningspliktsskyltar, trafikljus eller varför
inte en rondell. Men studera en större parkeringsplats, eller
parkeringshus, och finn att de allra flesta anser sig ha rätt till väg
när de kör *igenom* en korsning. Högerregeln saknas i medvetandet.


Björn Lindberg
Jan Böhme
2007-06-11 22:34:54 UTC
Permalink
Post by Fredrik :Ostman
Men svenskarna är socialt relativt mer hemfallna åt rättshaveri än
många andra européer, vilket också återspeglas i att de så gärna
röstar på rättighetshävdande partier, till vilka samtliga svenska
riksdagspartier måste räknas.
Körde nyligen bil i Sverige och den mest uppenbara skillnaden i allmän
körstil mellan Stockholm och Wien är att stockholmarna så uppenbart
försöker hålla på sina upplevda rättigheter. I Wien är det viktigare
att trafiken flyter och att alla kommer helskinnade fram.
Detta gäller också i andra sammanhang. I Frankrike är det viktigaste
med en diskussion i en arbetsgrupp att den kommer fram till ett
resutat så fort som möjligt. I Sverige är det absolut viktigaste att
alla får prata i den ordning de har bett om ordet.

Jan Böhme
Fredrik :Ostman
2007-06-12 06:19:00 UTC
Permalink
-----< Jan Böhme >
Detta gäller också i andra sammanhang. I Frankrike är det viktigaste
med en diskussion i en arbetsgrupp att den kommer fram till ett
resutat så fort som möjligt. I Sverige är det absolut viktigaste att
alla får prata i den ordning de har bett om ordet.
Men å andra sidan delar svenskarna med sig av användbar information i
högre grad än någon annan nation. Antagligen är det därför svenska
företag är så framgångsrika.

--
Fredrik Östman
Hans Bjärstål
2007-06-14 11:16:53 UTC
Permalink
Post by Fredrik :Ostman
-----< Jan Böhme >
Detta gäller också i andra sammanhang. I Frankrike är det viktigaste
med en diskussion i en arbetsgrupp att den kommer fram till ett
resutat så fort som möjligt. I Sverige är det absolut viktigaste att
alla får prata i den ordning de har bett om ordet.
Men å andra sidan delar svenskarna med sig av användbar information i
högre grad än någon annan nation. Antagligen är det därför svenska
företag är så framgångsrika.
Jag lyssnade på ett föredrag hållet av en svensk, uppfödd och skolad i
Sverige och med en bakgrund, om jag minns rätt, i IKEA. Han har nu
arbetat i många år som VD på stora franska företag, däribland på
Printemps som bland annat har ett av de stora kända varuhusen på
Boulevard Haussmann. När han höll föredraget var han VD på en annan
stor varuhuskjedja, det kan ha varit Conforama.

Den här mannen (jag kommer inte ihåg namnet), pratade en hel del kring
kulturskillnader och hans stora kritik mot fransmännen var deras
oförmåga att dela information och att arbeta via informella kontakter.
Som skräckexempel tog han just Printemps på blvd. Haussmann. Företaget
har ett antal sektionschefer som ansvarar för en del av varuhuset,
dessa har i sin tur sig underställda ett antal avdelningsansvariga i
flera nivåer. Han sa att det råder fullkomligt vattentäta skott mellan
sektionerna, och en avdelningsansvarig som har ett problem löser
aldrig det direkt med en kollega från en annan sektion, faktiskt inte
ens med en kollega från samma sektion om han är från en annan
avdelning, även om det vore det lättaste och naturligaste. Allting
måste upp i organisationen, och ner i organisationen, och så svaret
samma väg tillbaks. Föredragshållaren påpekade att Printemps Haussmann
inte är ett unikt exempel, även om det är ett av de mer utpräglade.
Hans uppfattning var vidare att Frankrike nog utbildar världens bästa
ingenjörer, men det har man inte mycket glädje av då de kan inte
samarbeta med varandra och med andra yrkesgrupper. Ett uttryck han
använde var att information är makt, och delar man med sig av den, då
förlorar man makt.

Efter föredraget talade jag med en yngre, svensktalande (mamma eller
pappa var svensk), fransman. Hans absoluta uppfattning var att han
aldrig mer skulle arbeta i ett franskt företag, detta efter att ha
fått ett jobb i ett amerikanskt företag. Han ansåg den franska
företagskulturen rent allmänt vara bedrövlig.

Vad det gäller detta med att information är makt, har jag själv
upplevt det väldigt tydligt, folk använder sin kunskap till att styra
andra och att bevaka sin egen position, det kan vara mycket svårt att
få information annat än i små etapper. Något som förvärrar saken här
nere, är att man väldigt ofta ser det företag man arbetar för som en
motståndare, man solidariserar sig överhuvudtaget inte med sin
arbetsgivare, utan den ska man pungslå så fort man får tillfälle utan
att det drabbar en själv allt för mycket. På en middag nyligen talade
jag med två goda irländska vänner om just den saken. Den ene är stax
under 40 och den andre snart 55, bägge har bott här i 10 år eller mer,
en är chef för en av restaurangerna på Disney och den andre är
arkitiket för Disney, och bägge två är bedrövade vad det gäller
fransmäns inställning till sin arbetsgivare och till arbete. Den yngre
av dom tror att det bland annat beror på att facken är svaga, och
därför inte kan förhandla och därmed inte tar ansvar. Som ett
närliggande exempel nämde han att samma dag som Disney slog upp
portarna för drygt 15 år sedan så strejkade man påpassligt på
järvägarna. Det låter kanske som om det inte finns ett samband, men
som en del av samarbetet mellan Disney och den franska staten drog man
bland annat en TGV-linje till Disney och förlade en station precis vid
ingången. Disney, detta jätteprojekt som skapat direkt och indirekt
över 10 000 arbetstillfällen, gör man allt för att sabotera på deras
invigningsdag och gör det på effektivaste möjliga sätt. (Och vi ska
inte glömma den dag representanterna för IOK var på besök i Paris för
att utröna om man skulle kunna förlägga OS hit, då gick den parisiska
kollektivfabriken i strejk trots att man vet att en av de viktigaste
punkterna för IOK just är en fungerande kollketivtrafik.)

Mina vänner påpekade att när de lämnade skolan för att börja arbeta
rådde det 18-20% arbetslöshet på Irland, och man var stolt över att ha
fått ett jobb, men här i Frankrike, menade bägge, behöver man ju inte
arbeta för att ta sig runt, och det kan vara en del av förklaringen
till att man inte värdesätter sin arbetsgivare. Men samtidigt skrev
jag ju i början om fransmannen som tyckte att den franska
företagskulturen är bedrövlig, så det finns väl även en växelverkan.

Jan raljerar i sitt inlägg om hur det på svenska möten det viktigaste
är att folk ska få tala i den tur de fått ordet, men det är väl ett
uttryck för den koncensusmentalitet som råder i Sverige. Alla ska vara
överens och inte bara mulet acceptera vad mötet beslutat. Det blir
långa och tröga beslutsprocesser på så sätt, men när man väl har
klubbat går alla åt samma håll, och det väldigt kraftfullt, och har
man ett gemensamt mål så kanske det ligger närmare till att man
underlättar för varandra i arbetet. Här nere kommer lätt besluten
väldigt fort pga någon talför och övertygande mötesledare, men efter
ett tag så går det lätt fel då folk faktiskt inte kännt sig delaktiga
i beslutet, och man struntar därför i vad man kommit fram till.

Mvh

Hans Bjärstål
Fredrik :Ostman
2007-06-14 14:19:07 UTC
Permalink
[droppar swnet.svenska, follow-up till swnet.politik]
-----< Hans Bjärstål >
underlättar för varandra i arbetet. Här nere kommer lätt besluten
väldigt fort pga någon talför och övertygande mötesledare, men efter
ett tag så går det lätt fel då folk faktiskt inte kännt sig delaktiga
i beslutet, och man struntar därför i vad man kommit fram till.
Men är det verkligen därför man gör det? Det svenska deltagandet är ju
rent rationellt betraktat en chimär.

Men svenskarna kämpar likväl bättre emot de spelteoretiska
begränsningarna på organiserat arbete, något som kräver en viss tillit
till att det som därigenom skapas också kommer en själv tillgodo så
småningom.

--
Fredrik Östman
Jan Böhme
2007-06-14 16:45:55 UTC
Permalink
On 14 Juni, 13:16, Hans Bjärstål <***@hotmail.com> wrote:
.
Post by Hans Bjärstål
Hans uppfattning var vidare att Frankrike nog utbildar världens bästa
ingenjörer, men det har man inte mycket glädje av då de kan inte
samarbeta med varandra och med andra yrkesgrupper.
Problemet med de franska ingenjörerna är nog i första hand att de,
inte bara kollektivt, utan var och en för sig enskilt, anser sig vara
världens bästa ingenjör...
Post by Hans Bjärstål
Något som förvärrar saken här
nere, är att man väldigt ofta ser det företag man arbetar för som en
motståndare, man solidariserar sig överhuvudtaget inte med sin
arbetsgivare, utan den ska man pungslå så fort man får tillfälle utan
att det drabbar en själv allt för mycket.
Det famösa Système D...
Post by Hans Bjärstål
Mina vänner påpekade att när de lämnade skolan för att börja arbeta
rådde det 18-20% arbetslöshet på Irland, och man var stolt över att ha
fått ett jobb, men här i Frankrike, menade bägge, behöver man ju inte
arbeta för att ta sig runt, och det kan vara en del av förklaringen
till att man inte värdesätter sin arbetsgivare.
Men arbeta behöver man ju inte göra för att ta sig runt i Sverige
heller, även om alliansen försöker ändra på det lite grann på
marginalen. Och vi har helt andra attityder till våra arbetsgivare och
arbetskamrater. Så det tror jag bara är en förklaring från personer
hemmahörande på de Brittiska Öarna som konstaterar två olika saker som
de inte är vana vid hemifrån, och därför tror att de hör samman.
Post by Hans Bjärstål
Jan raljerar i sitt inlägg om hur det på svenska möten det viktigaste
är att folk ska få tala i den tur de fått ordet, men det är väl ett
uttryck för den koncensusmentalitet som råder i Sverige.
Nej, just det är inte ett uttryck för konsensusmentaliteten, utan för
egalitarismen. Den som bryter turordningen _gör sig förmer_. Och göra
sig förmer var det absolut värsta man kunde göra i den gamla svenska
bondbyn som fortfarande finns kvar inne i hjärnstammen på nästan alla
svenskar.
Post by Hans Bjärstål
Här nere kommer lätt besluten
väldigt fort pga någon talför och övertygande mötesledare, men efter
ett tag så går det lätt fel då folk faktiskt inte kännt sig delaktiga
i beslutet, och man struntar därför i vad man kommit fram till.
Som jag skrev i mitt svar på Fredriks postning tror jag att detta
beror på helt andra saker än att beslutet har gått för fort. Vidare är
det, i min erfarenhetsvärld, väsentligt vanligare att det franska
mötet, med sitt snabbare tempo och åsidosättande av turordningsregler
för inlägg, innehåller verkliga element av diskussion, argumentation
och åsiktsbrytning. Bortsett från den svenska konflikträdslan och
obenägenheten att sticka ut, så _går_ det ju faktiskt inte att ha en
vettig, argumenterande diskussion där argumenten bryts mot varandra,
och bemöts med motargument, när varje inlägg hela tiden hålls av någon
som inspirerades till att begära ordet av något som sas för fem eller
tio minuter sedan.

Jan Böhme
Roger Gustafsson
2007-06-14 19:29:47 UTC
Permalink
Post by Jan Böhme
Post by Hans Bjärstål
Här nere kommer lätt besluten
väldigt fort pga någon talför och övertygande mötesledare, men efter
ett tag så går det lätt fel då folk faktiskt inte kännt sig delaktiga
i beslutet, och man struntar därför i vad man kommit fram till.
Som jag skrev i mitt svar på Fredriks postning tror jag att detta
beror på helt andra saker än att beslutet har gått för fort. Vidare är
det, i min erfarenhetsvärld, väsentligt vanligare att det franska
mötet, med sitt snabbare tempo och åsidosättande av turordningsregler
för inlägg, innehåller verkliga element av diskussion, argumentation
och åsiktsbrytning. Bortsett från den svenska konflikträdslan och
obenägenheten att sticka ut, så _går_ det ju faktiskt inte att ha en
vettig, argumenterande diskussion där argumenten bryts mot varandra,
och bemöts med motargument, när varje inlägg hela tiden hålls av någon
som inspirerades till att begära ordet av något som sas för fem eller
tio minuter sedan.
Sådana här kulturskillnader borde bli rätt tydliga på EU-möten (där man
sitter 27 länder runt bordet), eller hur?

//Roger
--
Roger Gustafsson
***@acc.umu.se
Anneli Halme
2007-06-14 19:38:46 UTC
Permalink
Post by Roger Gustafsson
Sådana här kulturskillnader borde bli rätt tydliga på EU-möten (där man
sitter 27 länder runt bordet), eller hur?
Ja och vad drar vi för konsekvenser av detta faktum?
--
Anneli
Roger Gustafsson
2007-06-14 19:46:54 UTC
Permalink
Post by Anneli Halme
Post by Roger Gustafsson
Sådana här kulturskillnader borde bli rätt tydliga på EU-möten (där man
sitter 27 länder runt bordet), eller hur?
Ja och vad drar vi för konsekvenser av detta faktum?
Att skickliga byråkrater och diplomater måste kunna hantera olika former
av möteskulturer på ett bra sätt, kanske?

//Roger
--
Roger Gustafsson
***@acc.umu.se
Anneli Halme
2007-06-15 12:58:54 UTC
Permalink
Post by Roger Gustafsson
Post by Anneli Halme
Post by Roger Gustafsson
Sådana här kulturskillnader borde bli rätt tydliga på EU-möten (där man
sitter 27 länder runt bordet), eller hur?
Ja och vad drar vi för konsekvenser av detta faktum?
Att skickliga byråkrater och diplomater måste kunna hantera olika former
av möteskulturer på ett bra sätt, kanske?
Ja just det och då ingår viss formbarhet. Alltså att lära sig ta seden
dit man kommer.

Detta gäller då även svenska chefer i företag som köps upp av utländska
diton om man vill lära sig av det här med Volvo med flera dylika historier.

Jag känner igen det där på ett rent privat plan. Jag uppträder mycket
olika och visar upp mycket olika "temperament" beroende på var jag
befinner mig. Den här gruppen skulle nog inte känna igen mig, när jag är
i Israel eller i Italien eller i Gaza eller bara på besök hos vänner o
bekanta eller andra med någon av dessa kulturer här hemma.
--
Anneli
b***@monmouth.com
2007-06-20 19:33:36 UTC
Permalink
Post by Anneli Halme
Jag känner igen det där på ett rent privat plan. Jag uppträder mycket
olika och visar upp mycket olika "temperament" beroende på var jag
befinner mig. Den här gruppen skulle nog inte känna igen mig, när jag är
i Israel eller i Italien [ ]

Skulle var kul att veta varfor och hur...jag har varit i dessa lander
utan att forstalla mig det minsta utan att fa problem med det. Du
namner
Gaza ocksa, dar har jag forstas inte varit, men de ar ju araber dar
som de
vi har i Sverige.

Det enda jag skulle oroa mig for om jag reste mellan dessa lander
ar att inte ta efter Israeliska mans oppna satt tex att be varandra
halla
kaften pa jobbet och att skamta om narvarande kvinnor pa fritiden
innan jag akte till Gaza, for det skulle uppfattas som oartigt i
Sverige
och forolampande i Gaza.

Annars kan man vara sig sjalv pa de flesta stallen - om man inte ar
en skitstovel. Skitstovlar har speciella regler.
Anneli Halme
2007-06-20 19:59:34 UTC
Permalink
Post by b***@monmouth.com
Post by Anneli Halme
Jag känner igen det där på ett rent privat plan. Jag uppträder mycket
olika och visar upp mycket olika "temperament" beroende på var jag
befinner mig. Den här gruppen skulle nog inte känna igen mig, när jag är
i Israel eller i Italien [ ]
Skulle var kul att veta varfor och hur...jag har varit i dessa lander
utan att forstalla mig det minsta utan att fa problem med det. Du
namner
Gaza ocksa, dar har jag forstas inte varit, men de ar ju araber dar
som de
vi har i Sverige.
Jag har en känsla av att det beror på hur "inbodd" man är, samt till
vilket språk man växlar.

Har inte du också upplevt att du litet grand ändrar tänkesätt när du
byter språk?

Ett språk är inte bara ord o grammatik, det är en karta över
verkligheten, byggd på den kultur språket kommer ur.

Jag lärde mig ivrit på en kibbutz och tog naturligtvis till mig den
kultur som följde med det. Alltså Anneli talandes ivrit i Israel eller
med israeler på andra platser är en öppen, krass, känslig och
stridslysten person som är beredd att utmana hela världen. Israeliska
kvinnor kommenterar sina karlar minst lika mycket som dessa gör sina
kvinnor och vi ber också vem som helst att hålla käften.

I Italien talar jag italienska och beter mig som en typisk
norditalienare, det lärde farbror Mario mig tillsammans med sina barn
här hemma i Sverige. De flesta italienare tar mig för italienskspråkig
schweitzare med tydlig påverkan av tyska.

Vad gäller arabiskan och Gaza och Judéen och Samarien och även Galliléen
så lärde jag mig även den på kibbutzen. Det finns två typer av
palestinska kvinnor. De sekulära som är väldigt lika de judiska
israelerna och de mer fromma eller gammaldags.

Såväl judar som araber i Israel får lära sig att ta hänsyn till sina
ortodoxt troende, kanske nu mer än någonsin och då uppträder man därefter.

De gånger jag varit i Gaza har jag varit klädd i full kvinnlig muslimsk
uniform. Det är säkrast så. Samt talat arabiska med palestinastuk. De
flesta gissar att jag är palestinier uppvuxen någonstans i väst.

Då är jag ganska tam av mig tills jag lärt känna folk sedan kan det bli
mycket hetlevrat, speciellt med karlarna. För är en kvinna rätt klädd
och uppför sig korrekt så diskuterar de gärna när de märker att det
finns kunskaper bakom den där slöjan.
Post by b***@monmouth.com
Det enda jag skulle oroa mig for om jag reste mellan dessa lander
ar att inte ta efter Israeliska mans oppna satt tex att be varandra
halla
kaften pa jobbet och att skamta om narvarande kvinnor pa fritiden
innan jag akte till Gaza, for det skulle uppfattas som oartigt i
Sverige
och forolampande i Gaza.
Annars kan man vara sig sjalv pa de flesta stallen - om man inte ar
en skitstovel. Skitstovlar har speciella regler.
Jo man kan nog vara sig själv på de flesta platser och blir för det
mesta ursäktad för misstag just för att man är utlänning.

Sedan finns det som sagt skitstövlar eller i bland enbart dumt folk.

Jag minns ett tillfälle i Tel Aviv, vi var några kompisar som satt på
ett fik, ett par bord bort satt ett svenskt sällskap och gjorde allmänt
bort sig genom att vara dryga. Att de förolämpade personal o gäster hade
vi kunnat stå ut med om de ursäktat sig med dålig engelska och ovana med
våra seder. Nu lyckades de göra verkligt dålig reklam för Sveriges folk.
Det var tur att jag var den enda övriga svenskspråkiga där, för deras
kommentarer om personal och oss andra gäster, bl.a. mig, var milt
uttrykt inte trevliga. Så när vi gick kunde jag inte låta bli. Jag log
brett ocvh sa på svenska "det är alltid trevligt att höra ärans och
hjältarnas tumgomål". De hade faktiskt vett nog att rodna.

Anneli

b***@monmouth.com
2007-06-20 18:39:39 UTC
Permalink
Post by Roger Gustafsson
Sådana här kulturskillnader borde bli rätt tydliga på EU-möten (där man
sitter 27 länder runt bordet), eller hur?
Enligt mina erfarenheter ar de mest tydliga pa moten dar det finns
en stor dominans av en nationalitet som kan "ta over".

I mitt roligaste projekt just nu ar vi pa motena ca 20 pers, varav ca
14 fran
Frankrike. Vi ar tva som inte kan franska av de som har viktiga
roller, sa for det mesta maste de tala engelska for att vi skall
hanga med. Men om de inte var sa beroende av tysken och svensken
skulle hollandare och greker inte ha en aning om vad som hander.

Motena blir ofta trista pga av taskig organisation (fransk) och da tar
det
franska over. I Frankrike KAN man bara inte halla kaften nar man blir
sur.
Man MASTE saga nagot. Om inte klaga, sa kan man borja prata om nagot
helt annat med en kompis.

Men det dar ar kulturella beteendegrejer.

Rent generellt tycker jag dock att folk i gemen, varifran de an
kommer, oftast
jobbar sa som arbetsorganisationen uppmuntrar till. Sitter fransman i
ett
lag dar de sjalva tjanar pa att dela med sig av information sa gor de
det
lika mycket som svenskar. Sitter svenskar ett tag i en organisation
dar man hellre skall gora personlig karriar utan att bry sig sa
mycket
om helheten sa anpassar de sig efter det.

Varfor just Franska foretag ar sa illa organiserade i detta avseende
jamfort med tex engelska vet jag inte, men jag tror det ar ett
problem som till stora delar ligger bakom det de kallar "decline" och
jag tycker det ar lite konstigt att de talar sa litet om det. Det ar
inget
de kan andra pa genom att valja Sarkozy eller nagon annan,
foretagskulturen maste foretagen andra pa sjalva i Frankrike.
b***@monmouth.com
2007-06-20 18:48:48 UTC
Permalink
Post by b***@monmouth.com
Post by Roger Gustafsson
Sådana här kulturskillnader borde bli rätt tydliga på EU-möten (där man
sitter 27 länder runt bordet), eller hur?
Enligt mina erfarenheter ar de mest tydliga pa moten dar det finns
en stor dominans av en nationalitet som kan "ta over".
Oj, ja, och nar det skall atas, forstas. Man bor tex undvika att
ha paneuropeiska moten i Nederlanderna.
Anneli Halme
2007-06-15 13:03:38 UTC
Permalink
Post by Hans Bjärstål
Post by Fredrik :Ostman
-----< Jan Böhme >
Detta gäller också i andra sammanhang. I Frankrike är det viktigaste
med en diskussion i en arbetsgrupp att den kommer fram till ett
resutat så fort som möjligt. I Sverige är det absolut viktigaste att
alla får prata i den ordning de har bett om ordet.
Men å andra sidan delar svenskarna med sig av användbar information i
högre grad än någon annan nation. Antagligen är det därför svenska
företag är så framgångsrika.
Jag lyssnade på ett föredrag hållet av en svensk, uppfödd och skolad i
Sverige och med en bakgrund, om jag minns rätt, i IKEA. Han har nu
arbetat i många år som VD på stora franska företag, däribland på
Printemps som bland annat har ett av de stora kända varuhusen på
Boulevard Haussmann. När han höll föredraget var han VD på en annan
stor varuhuskjedja, det kan ha varit Conforama.
Den här mannen (jag kommer inte ihåg namnet), pratade en hel del kring
kulturskillnader och hans stora kritik mot fransmännen var deras
oförmåga att dela information och att arbeta via informella kontakter.
Som skräckexempel tog han just Printemps på blvd. Haussmann. Företaget
har ett antal sektionschefer som ansvarar för en del av varuhuset,
dessa har i sin tur sig underställda ett antal avdelningsansvariga i
flera nivåer. Han sa att det råder fullkomligt vattentäta skott mellan
sektionerna, och en avdelningsansvarig som har ett problem löser
aldrig det direkt med en kollega från en annan sektion, faktiskt inte
ens med en kollega från samma sektion om han är från en annan
avdelning, även om det vore det lättaste och naturligaste. Allting
måste upp i organisationen, och ner i organisationen, och så svaret
samma väg tillbaks. Föredragshållaren påpekade att Printemps Haussmann
inte är ett unikt exempel, även om det är ett av de mer utpräglade.
Hans uppfattning var vidare att Frankrike nog utbildar världens bästa
ingenjörer, men det har man inte mycket glädje av då de kan inte
samarbeta med varandra och med andra yrkesgrupper. Ett uttryck han
använde var att information är makt, och delar man med sig av den, då
förlorar man makt.
Efter föredraget talade jag med en yngre, svensktalande (mamma eller
pappa var svensk), fransman. Hans absoluta uppfattning var att han
aldrig mer skulle arbeta i ett franskt företag, detta efter att ha
fått ett jobb i ett amerikanskt företag. Han ansåg den franska
företagskulturen rent allmänt vara bedrövlig.
Vad det gäller detta med att information är makt, har jag själv
upplevt det väldigt tydligt, folk använder sin kunskap till att styra
andra och att bevaka sin egen position, det kan vara mycket svårt att
få information annat än i små etapper. Något som förvärrar saken här
nere, är att man väldigt ofta ser det företag man arbetar för som en
motståndare, man solidariserar sig överhuvudtaget inte med sin
arbetsgivare, utan den ska man pungslå så fort man får tillfälle utan
att det drabbar en själv allt för mycket. På en middag nyligen talade
jag med två goda irländska vänner om just den saken. Den ene är stax
under 40 och den andre snart 55, bägge har bott här i 10 år eller mer,
en är chef för en av restaurangerna på Disney och den andre är
arkitiket för Disney, och bägge två är bedrövade vad det gäller
fransmäns inställning till sin arbetsgivare och till arbete. Den yngre
av dom tror att det bland annat beror på att facken är svaga, och
därför inte kan förhandla och därmed inte tar ansvar. Som ett
närliggande exempel nämde han att samma dag som Disney slog upp
portarna för drygt 15 år sedan så strejkade man påpassligt på
järvägarna. Det låter kanske som om det inte finns ett samband, men
som en del av samarbetet mellan Disney och den franska staten drog man
bland annat en TGV-linje till Disney och förlade en station precis vid
ingången. Disney, detta jätteprojekt som skapat direkt och indirekt
över 10 000 arbetstillfällen, gör man allt för att sabotera på deras
invigningsdag och gör det på effektivaste möjliga sätt. (Och vi ska
inte glömma den dag representanterna för IOK var på besök i Paris för
att utröna om man skulle kunna förlägga OS hit, då gick den parisiska
kollektivfabriken i strejk trots att man vet att en av de viktigaste
punkterna för IOK just är en fungerande kollketivtrafik.)
Mina vänner påpekade att när de lämnade skolan för att börja arbeta
rådde det 18-20% arbetslöshet på Irland, och man var stolt över att ha
fått ett jobb, men här i Frankrike, menade bägge, behöver man ju inte
arbeta för att ta sig runt, och det kan vara en del av förklaringen
till att man inte värdesätter sin arbetsgivare. Men samtidigt skrev
jag ju i början om fransmannen som tyckte att den franska
företagskulturen är bedrövlig, så det finns väl även en växelverkan.
Jan raljerar i sitt inlägg om hur det på svenska möten det viktigaste
är att folk ska få tala i den tur de fått ordet, men det är väl ett
uttryck för den koncensusmentalitet som råder i Sverige. Alla ska vara
överens och inte bara mulet acceptera vad mötet beslutat. Det blir
långa och tröga beslutsprocesser på så sätt, men när man väl har
klubbat går alla åt samma håll, och det väldigt kraftfullt, och har
man ett gemensamt mål så kanske det ligger närmare till att man
underlättar för varandra i arbetet. Här nere kommer lätt besluten
väldigt fort pga någon talför och övertygande mötesledare, men efter
ett tag så går det lätt fel då folk faktiskt inte kännt sig delaktiga
i beslutet, och man struntar därför i vad man kommit fram till.
Irländare är ju för det mesta katoliker, men britterna i stort är ju
precis som vi påverkade av den protestantiska moralen om än inte just
den hårda lutherska grenen. Jag undrar om inte denna kulturskillnad har
en viss betydelse.
--
Anneli
Jan Böhme
2007-06-14 16:26:41 UTC
Permalink
Post by Fredrik :Ostman
-----< Jan Böhme >
Detta gäller också i andra sammanhang. I Frankrike är det viktigaste
med en diskussion i en arbetsgrupp att den kommer fram till ett
resutat så fort som möjligt. I Sverige är det absolut viktigaste att
alla får prata i den ordning de har bett om ordet.
Men å andra sidan delar svenskarna med sig av användbar information i
högre grad än någon annan nation.
Detta är en helt korrekt, och synnerligen viktig, observation. I
Sverige är folk som mer systematiskt tjyvhåller på information för att
öka sin makt så pass sällsynta så att man noterar vilka som gör det.
(De är dock inte helt ovanliga inom akademin.) I stort set tvar som
helst annars har man att utgå från att ingen informerar om nånting som
vederbörande inte har direkt personlig nytta av att informera om.
Post by Fredrik :Ostman
Antagligen är det därför svenska företag är så framgångsrika.
Du har alldeles säkert rätt. De specifika svenska sätten att
organisera och leda arbetet på spelar med all sannolikhet väsentligt
mindre roll - och den är nog inte alltid positiv heller.

Men det darwinistiska problemet med detta är att den egenskap som gör
rent svenska, och starkt svenskdominerade, företag framgångsrika också
gör de ingående svenska delarna in internationella företagsfusioner
internt mindre framgångsrika. Svenskarna delar med sig av sin info
till utlänningarna, utlänningarna delar inte med sig till svenskarna -
ergo, det går bättre för utlänningarna, och sämre för svenskarna. Den
frustande entusiasm för internationella fusioner som svenska
företagsledningar har uppvisat under vissa perioder är ju
utomordentligt egendomlig, med tanke på att de svenska delarna i
sådana fusioner närmast regelmässigt drar det kortaste strået,
eftersom de, i sin kulturella naivitet, inte ser de interna
företagsrelationerna som maktspel i samma utsträckning som man gör i
princip i alla andra länder.

Jan Böhme
Bjorn Olsson d.ä
2007-06-14 17:51:45 UTC
Permalink
Post by Jan Böhme
Men det darwinistiska problemet med detta är att den egenskap som gör
rent svenska, och starkt svenskdominerade, företag framgångsrika också
gör de ingående svenska delarna in internationella företagsfusioner
internt mindre framgångsrika. Svenskarna delar med sig av sin info
till utlänningarna, utlänningarna delar inte med sig till svenskarna -
ergo, det går bättre för utlänningarna, och sämre för svenskarna.
Stammer ganska bra med min morbrors erfarenheter pa Volvo, efter att
Ford tog over. Ledningen ar strangt hierarkisk, det ar standiga
obligatoriska webcasts av nya management-policies eftersom managers i
USA garna vill visa hur aktiva och effektiva de ar. Under tiden sitter
svenskarna tyst och bygger bilar, ar mer lonsamma an nagon annan
division ( i alla fall for ngt ar sedan) och har en mer effektiv, platt
organisation.
Fredrik :Ostman
2007-06-14 19:59:07 UTC
Permalink
-----< "Bjorn Olsson d.ä" >
Under tiden sitter
svenskarna tyst och bygger bilar, ar mer lonsamma an nagon annan
division ( i alla fall for ngt ar sedan) och har en mer effektiv, platt
organisation.
Det är ju lustigt om just Volvo har en platt organisation numera,
eftersom det brukar framföras som praktexempel på motsatsen. Man lär
vid ett tillfälle ha haft 11 chefsnivåer, vilket med tio underlydande
per chef skulle ha räckt till för att organisera hela planeten flera
gånger om.

--
Fredrik Östman
Morgan Ohlson
2007-06-12 18:39:50 UTC
Permalink
Post by Fredrik :Ostman
-----< Jana >
Rent etymologiskt så har ordet inget med "haveri" eller "haverera" att
göra, utan med verbet "hava". Ytterst är det ett inlån av det tyska
uttrycket "rechtshaberei", med samma betydelse och användning som vårt
"rättshaveri".
Men svenskarna är socialt relativt mer hemfallna åt rättshaveri än
många andra européer,
Kanske inte såååå konstigt eftersom fransmän och andra EJ HAR DEN S.K.
"SVENSKA /NORDISKA MODELLEN". Jantelag-systemet är ju ett av, sannolikt
världens i särklass mest pennalistiska övergrepps och förnedringsmaskineri.
Till detta kommer de kvalevande rest-traditionerna av ambitioner inom
rasavelstänkande som ingalunda dog med rashygieniska institutet -74 /75.

D.v.s att hela din ansats i ditt inlägg här strålar av lögn och
mörkläggning.
Post by Fredrik :Ostman
vilket också återspeglas i att de så gärna
röstar på rättighetshävdande partier, till vilka samtliga svenska
riksdagspartier måste räknas.
Med tanke på att Svenskar inte har någon rätt att:
# få ärenden juridiskt prövade
# få familjerätters beslut granskade /överprövade
# Af's senaste sensur-organisation med den s.k. "Af Kundrelationer" som
juridisk (icke-juridisk) dörrvakt och förtryckar-apparat.


Morgan O.
Continue reading on narkive:
Loading...